- En roman om samspelet mellan djur och människa.
- Skriven av Kalmarförfattaren Anders Johansson, skänkt till HKK.
I de högsta tallarna på Talludden häckar så länge jag bott på trakten ett kråkpar. Jag minns nu inte hur det kom sig att vi blev bekanta med varandra. Men när jag tänker efter var det naturligtvis så att kråkorna här på Ängö i Kalmar snabbt lärde sig att det fanns något ätbart vid den fågelmatning jag varje vinter har vid min sjöbod. Jag medger det ogärna, men kråkorna var de fåglar jag hade svårast att ta in i min empatiska cirkel. I början betraktade jag dem närmast som ett störande inslag i min idyll av pickande småfåglar. Å ena sidan tyckte jag att de liknade grovlemmade busar med sina kraftiga näbbar och osköna röster. Å andra sidan, så resonerade jag, var de naturligtvis hungriga. När vintern kommer är det inte lätt ens för ett födgeni som kråkan att finna föda. De fanns där, kråkorna. Och jag rörde mig i deras närhet medan åren gick. En av de båda kråkorna hade en del vitt på vingar och bröst så jag kände igen honom från år till år. Det var hanen.
